Compliance – en koloss på lerfötter

Den stora bankhärvan, som är Carolina Neuraths mycket intressanta redogörelse för vad som hände bakom kulisserna när HQ Bank haverade, är en riktig tankeväckare. Det är ofrånkomligt att man börjar fundera på hur det hade kunnat förhindras. Författaren är ganska tydlig med vem hon anser är skyldig. Var inte oroliga. Jag skall inte avslöja det här. Jag kan dock säga att det INTE är Finansinspektionen. Men genom hela boken har jag funderat på hur effektiva reglerna på finansmarknaden egentligen är. Är den compliance-iver som har tilltagit efter finanskrisen 2008 den mest kostnadseffektiva lösningen för att skydda oss konsumenter samt för att säkra stabiliteten i finanssystemet? Frågan känns extremt relevant nu när finansinstituten gör miljardinvesteringar för att anpassa sig till nya regelverk som t ex Basel III och Solvens II . Dessa investeringar kommer att påverka oss kunder för eller senare som ökade kostnader eller sämre service. I denna bloggpost kastar jag in min högst personliga brandfackla. Jag tror att det finns mer kostnadseffektiva lösningar än nya regler för att förhindra haverier som vi såg på HQ Bank och Carnegie. Jag kommer att förklara varför jag ser hetsen kring nya regler och strängare compliance som en koloss på lerfötter. Jag kommer att ge ett oväntat förslag till en alternativa lösning som jag tror kan ha större genomslag.

Kostsamma uppföljare

När G10 ländernas centralbanker presenterade regelverket Basel II år 2004 förklarade de att det var en nödvändig uppgradering för att anpassa regelverket till bankernas offensiva produktutveckling. Eftersom Basel I primärt hade fokuserat på att reglera bankernas kreditrisker så hade de “paketerat” sina krediter som värdepapper som de kunde sälja vidare till andra. För att komma åt denna sk securitization införde man ett finmaskigare nät med fler tillgångsklasser samtidigt som man krävde ökad insyn i bolagens marknads- och operationella risker. När finanskrisen briserade 2008 gick det att hålla sig för skratt men visst är det ironiskt att den tillskrivs en ohejdad handel med en ny produkt där man har särskiljt kreditrisker på ett sätt så att ingen vet vem som sitter med risken. Precis det som Basel II skulle adressera. Och nu pågår arbetet med Basel III.

Filmregisören Jan de Bont lär ha sagt följande när han skulle göra en uppföljare till sin blockbuster Speed:

It’s always an enormous pressure when you do a sequel. The demands are so high, and it’s expensive.

Det gäller även regelverk. Under arbetet med dessa multilaterala överenskommelser är representanterna från de olika länderna angelägna om att skydda sin ekonomi. Storbritanien protesterar mot allt som kan underminera Londons position som en ledande finansplats. Tyskland är mer oroliga för finansieringen av sin exportindustri och exponeringen gentemot högrisk länder. Tyvärr så är det sällan som lagförslagen blir den minsta gemensamma nämnaren som de är överens om. Tvärt om. Här är det mottot “mer är bättre” som gäller.

Less is more

Efter att ha sträckläst boken om HQ Bank så slås jag av att det inte är “the usual suspects” som är skyldiga till kraschen. Compliance-avdelningen gjorde sitt jobb och påtalade med eftertryck flera gånger att de bokförda värdena på deras tradingportfölj var mer än 800 Mkr högre än marknadsvärdet. Även om HQs interna utredning ger chefen för tradingen skulden är författaren tydlig med att hon anser att han bara är en syndabock. Inte heller hade ett mer omfattande regelverk hjälpt. Det har ingen betydelse hur detaljerad Finansinspektionens formulär för Intern Kapitalutvärdering (IKU) hade varit när HQ Bank förskönar bilden av sin riskexponering i sin rapportering Och att Finanspektionen skall hitta oegentligheter under granskningar är helt orimligt med tanke på att bankens revisorer lämnade “rena” förvaltningsberättelser under bankens samtliga 20 år. Nej, det är tydligt att endast en bättre bolagsstyrning hade kunnat förhindra haveriet. Även om man inte kan dra ut en trend från en datapunkt, och detta fall en som har avvikit från flera regler, så kan jag inte släppa tanken på att alla tjänar på att den interna styrningen förbättras framför regelverken.

Om man ser tillbaks till debatten efter finanskrisen så handlade den om kortsiktiga belöningsystem, för hög riskaptit, dåligt ledarskap samt tveksamma strategier. Det här är frågor som skall adresseras i bolagsstyrningen. Varför inte adressera riskerna internt i hur företagen styrs snarare än genom externa mastodont direktiv där en enorm detaljrikedom försöker kompensera för de politiska kompromisser som gjorts för att skydda de olika medlemsländerna. Idag är den svenska praxisen för bolagsstyrning, Bolagskoden, tvingande men ger samtidigt en enkel väg ut för dem som vill jag göra avsteg. Du behöver bara förklara varför. Nu vet jag att min röst knappats hörs ner till Basel men varför kan de inte lägga ner sin kostsamma uppföljare och istället låta de respektive länderna ta fram sin egen bolagskod. Låt Finansinspektionen verka för att koden skall vara tvingande i sin helhet för finansinstituten i Sverige. Att Sven Hagströmer, som är “H:et” i HQ, är en av de mest högljudda motståndarna till bolagskoden kan väl tyda på att en bättre bolagsstyrning är det bästa sätttet att förhindra ett nytt HQ Bank…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close